Virke som är impregnerat med arsenik, krom, koppar eller kreosot är i Sverige klassat som farligt avfall. De giftiga ämnena förstörs inte vid vanlig förbränning utan måste tas om hand i speciella förbränningsanläggningar.
Den största skillnaden mellan våra inhemska barrträslag och lärk är lärkensstora kärnvedsandel som genom naturlig impregnering (egentligen kärnvedsbildning) erhåller en bättre beständighet.
Forskning inom ämnet visar dock på stora variationer i beständighet mellan olikatyper av lärk men summeras med att lärkkärna kan jämföras med kärnfura.
Det finns olika sorters lärk. Europeisk, sibirisk, japansk och olika sorters hybrider,vars olika sorters egenskaper varierar i samma grad, som till exempel gran ochfuru gör, beroende på växtplats och jordmån.
Den unga snabbväxande lärken med stor andel juvenilved som ofta förekommeri Europa är därför inte jämförbar med gammal lärk från naturskog i Sibirien. Exempelvis kan också nämnas att årsringsbredden kan variera från några tiondels millimeter hos sibirisk lärk från Sibirien till upp emot 1,5 cm för europeisk lärk från Irland. Densiteten kan på samma sätt variera från cirka 410 till 760 kg/kbm. Sammantaget har detta gjort att det råder viss osäkerhet om lärkens verkliga egenskaper i synnerhet då vissa leverantörer tillskriver materialet egenskaper som inte finns eller som inte på ett vetenskapligt sätt kan verifieras.
En översiktlig litteraturstudie ger ytterligare information om lärk som material och av det som framhävs är att virket innehåller höga halter av naturliga hartser. Lärkens beständighet kan dock inte entydigt bestämmas då stora variationer finns mellan de olika arterna. I markkontakt enligt EN252 kan lärkkärnans beständighet jämföras med kärnfura medan den klart understiger beständigheten hos impregnerad furusplint.
Lärk är svårt, för att inte säga mycket svårt att torka. Sommarveden har tre gånger så hög densitet som vårveden och fungerar som en barriär vid uttorkningen. Vattnet avges alltså långsamt men i ett fuktperspektiv fungerar det också omvänt då vattnet tas upp långsamt. Lärkens hårda svartkvistar har en tendens att lossna efter torkning. Detta innebär att med nuvarande metoder går det inte att göra en helt tillförlitlig maskinell eller visuell hållfasthetssortering och därmed förutse brotthållfastheten. Genom en ändamålsenlig sortering kan dessa kvistar till viss del undvikas då de också uppfattas negativt ur ett estetiskt perspektiv.
Virket grånar utan ytbehandling endast efter några år. För att erhålla en snabbare och jämnare grånad kan ytan behandlas med järnvitriol. Notera att järnvitriolen i sig endast estetiskt påskyndar det naturen gör på några år och tillför inte trämaterialet något skydd.
Lärkens höga densitet gör också att den inte bör spikas, utan skruvas med självborrande skruv alternativt förborras innan spikning/skruvning. När väl skruvarna sedan är på plats är dock resultatet gott.
När man bygger med trä ska man vid konstruktionens utformning så långt det är möjligt förebygga angrepp av träförstörande organismer, i första hand rötsvampar, genom att förhindra markkontakt och att träet utsätts för uppfuktning under längre tid. Finns det dessutom goda möjligheter för trämaterialet att torka upp efter en uppfuktning kan man därigenom minska eller helt eliminera behovet av impregnerat trä som fäller ut giftigt impregneringsmedel i omgivningen så länge det existerar.
Trädslaget Lärk är lika oprecist som materialet Trä men om man begränsar sig till sibirisk lärk från Sibirien så har vi ett hårt men lättbearbetat trämaterial med hög densitet som är förhållandevis underhållsfritt och beständigt. Det vackra utseendet/patinan och ett rent miljösamvete får man på köpet då träet inte behöver/kan oljas. I konstruktionssammanhang kan vi konstatera att den sibiriska lärken har uppenbara fördelar genom hög styvhet och hållfasthet med förbehåll att vi kan detektera eller sortera bort bitar med torra och lösa kvistar. Självborrande skruv i stället för spik bör användas vid montering för att undvika sprickor